Herta Müller talar om diktaturens mänskorättsbrott

 

Litteraturpristagaren Herta Müller kritiserade flera länder för bristande mänskliga rättigheter under sitt tacktal vid Nobelfesten. Hon sade bland annat att Ryssland, Kina och Iran klär sig i civilrättsliga överrockar, men att det inte förändrar något när det gäller bristerna.

Troligen borde detta tal uppmärksammas av oss. Hon är civilkurrage förkroppsligad och väljer mitt i glammet påminna omvärlden om saker, vilka nonchaleras blankt av dem hittills.

 

 

 

 

Läs Herta Müllers tal i sin helhet:

”Eders majestät, eders kungliga högheter, mina damer och herrar, kära vänner.

Bågen från ett barn som vallar kor i dalen hit till Stadshuset i Stockholm är bisarr. Som så ofta står jag bredvid mig själv. Min mor ville inte att jag skulle gå på gymnasiet i staden. Hon ville att jag skulle bli sömmerska, för i staden skulle jag bli förstörd. Och jag blev förstörd, ty jag började läsa böcker.

Byn framstod alltmer som en kista där man föds, gifter sig och dör. Alla i byn levde i en gammal tid, de föddes gamla. Man måste lämna byn om man vill bli ung, tänkte jag. I byn kröp alla för staten – men man kontrollerade varandra och sig själva intill självutplåning. Feghet och kontroll var allestädes närvarande i staden. Privat feghet intill självutplåning, statlig kontroll intill individens sammanbrott. Det är kanske så diktaturens dagar kan sammanfattats.

I staden hittade jag lyckligtvis vänner, en handfull unga författare i ”Aktionsgruppen Banal”. Utan dem hade jag inte läst några böcker, ej heller skrivit några. Än viktigigare: vännerna var livsnödvändiga för att uthärda repressalierna. Jag tänker idag på dessa vänner, även på dem på kyrkogården som Securitate har på sitt samvete. Jag har sett många människor gå sönder. Jag var nära att gå sönder. Strax innan kunde jag lämna Rumänien. Då hade jag stor tur, oförtjänt tur, för tur kan man inte förtjäna. Och turen kan man tyvärr inte dela.

Nu när jag står här i Stockholm, bredvid mig själv, har jag stor tur igen. Nobelpriset bidrar till att repressionens krossande av människor finns kvar i minnet hos dem som upplevt den och återkallas hos dem som gudskelov inte upplevt den. För än i dag finns det diktaturer av alla kulörer. Många finns sedan länge och skrämmer oss på nytt, som den i Iran. Andra, som Ryssland och Kina, liberaliserar ekonomin under civil täckmantel, medan de mänskliga rättigheterna präglas av stalinism och maoism. Och Östeuropas halvdemokratier har sedan 1989 tagit av och på sina civila täckmantlar så ofta att de nästa är i trasor.

Litteraturen kan inte ändra på detta, men den kan genom språket uppfinna en sanning som visar vad som än händer i och runt oss när värdena spårar ur. Litteraturen talar enskilt med alla människor och stannar kvar i huvudet. Inget talar så intensivt med oss som en bok. Och den förväntar sig inget, utom att vi tänker och känner.

Jag tackar den Svenska Akademin och Nobelstiftelsen. Stort tack.”

 

Hertha Müller